August 7, 2014

I chose life - my anorexia

Hej alla där ute!

Jag kände att det var dags nu. Jag måste dela med mig av min resa och hjälpa andra. Det är min skyldighet. Ibland minns jag saker från den tiden. Det kan vara någon viss maträtt, en viss plats eller ord jag läser. Idag hamnade jag på en blogg som en tjej men ätstörningar driver. Jag blev helt tafatt, chockad och ledsen. För det första så tycker jag det är hemskt hur unga tjejer triggar varandra på nätet, för det andra så känner jag igen mig och tycker synd om tjejerna. Det har sina anorexia kretsar och peppar varandra för att gå ner i vikt. Det finns bra bloggar också, där tjejer peppar varandra för att bli friska, vilket är bra. Men pro ana bloggarna är farliga.

När man har anorexia lyssnar man gärna inte på folk som säger att man är sjuk och måste bli frisk. Men jag vet att man någonstans gör det. Och ännu mer lyssnar man på folk som varit i samma situation. Därför känner jag att jag måste dela med mig. När man blivit frisk kanske man automatisk inte skriver om det mer eller pratar om det mer eftersom man inte har behov av det. Man är lixom ute ur den världen. Jag vill göra ett försök, kanske kan jag inspirera någon.

Jag hade tur, min resa började snabbt och slutade lika snabbt. Och ibland tror jag att det finns ett samband. Flera bekanta har lidit länge och de har svårt att bli friska. Jag började tänka på maten mellan 9:an och gymnasiet. Jag var 15-16. Det var några kompisar som kommenterade min viktnedgång och var positiva. Jag själv hade knappt tänkt på det men det kändes bra att alla kom med positiva kommentarer så jag fortsatte att banta och träna hur mycket som helst.

"Ibland vill jag bara ta ett micro-chip från min hjärna, föra över alla erfarenheter och stoppa in i en tjej som lider av ätstörningar..."


Jag ville inte dejta någon eftersom jag då förmodligen skulle bli närgången med någon och den personen skulle känna på allt fett jag hade. Så det var bäst att banta först och sen dejta.

Jag power walkade i snöstormar, åt äckliga buljonger med vidriga smaker till middag, käkade tomater på bion, gick hem först från festen, var aldrig glad men inte heller ledsen, simmade varannan dag och allt kretsade kring kalorier. Mat mat mat mat mat - ÅNGEST! Jag behöver nog inte gå in på hur jag betedde mig, ni som är där jag var vet hur det är. Men ni vet nog inte hur det kan vara. Jag trodde jag var lycklig och duktig.


Efter ett år av bantning, lögner och extrem träning så var jag pinnsmal. Jag såg redan sjuk ut halvvägs men efter ett år så insåg jag någonstans att jag var sjukligt smal. Alla stirrade på mig på stranden. Stackars min familj, dom måste ha skämts, varit rädda och så oroliga. Kanske mådde dom sämre än jag själv? Min lycka var falsk men bättre det än ingen!

Jag mig som en outsider och den där dejten blev aldrig av. Ingen kille visslade på mig. Jag brukade spendera varje sommar i Italien och som blondin i Italien brukade man få uppmärksamhet. Det fick jag fortfarande men inte samma typ av blick. Vi bilade runt i Europa, jag, mamma och brorsorna. Det var skitjobbigt med maten, jag kunde ju inte ljuga. Men samtidigt en lättnad. Jag var tvungen att acceptera att det var så och att jag inte kunde göra så mycket åt saken. Kanske behövde jag det så jag slapp känna mig utanför? Jag kände mig fet men samtidigt smal. Det går inte att beskriva.

Skolan började igen och jag var brun och lite mindre benig. Mina killkompisar kom fram till mig och sa att jag såg så bra ut, att det sken i mina ögon, att jag såg ut att må bra och dom kramade mig. Mina bästa tjejkompisar fanns för mig och det behövde jag. Dom visste nog inte riktigt vad dom skulle göra men jag kände att jag kunde prata med dom. Dom förstod nog inte men dom lyssnade och visade att dom fanns. Några månader senare kom dejten och blev en bra sådan. Jag var inte normalviktig men såg inte sjuk ut längre.

Det tog tid att bli frisk, det var nästan svårare än att vara sjuk. Jag skulle bli vän med maten och acceptera viktuppgång som jag hade fruktat länge. Jag blundade nog lite för ångesten, förträngde den och bara körde på. Vissa dagar mådde jag skit och skolan gick inte bra. Jag tog ett sabbatsår och kom tillbaka med mer energi. Jag tog studenten ett år senare men jag brydde mig inte. Och nu idag kan jag säga att det var nyttigt. I slutändan har jag samma fortsättningar som alla andra som tog studenten ett år innan.

Där någonstans skulle jag vilja säga att jag inte hade anorexia längre. 2 år senare. För det tog tid innan jag hade rätt inställning till allt igen. Jag hade anorexia-tankarna kvar länge. För varje dag som gick blev jag bättre. Jag är glad att ingen tvångsinlade mig på sjukhus. Det var det värsta som kunde ha hänt tror jag. Jag räddade mig själv där.

Sakta men säkert kan man bli frisk. Det tar tid men det går och man måste acceptera att man kommer göra misstag, men det är en del av processen. Ibland vill jag bara ta ett micro-chip från min hjärna, föra över alla erfarenheter och stoppa in i en tjej som lider av ätstörningar så att hon ska förstå att jag menar allvar och att man inte ska vara rädd för att bli frisk. Jag var jätterädd men jag vågade!

I detta inlägg kände jag inte att jag ville gå in på mer detaljer men ni får gärna fråga mig eller prata med mig. Jag vill verkligen hjälpa alla och förstår vad ni går igenom som har ätstörningar.




1 comment: